På regementsgatan i Strängnäs bor nu 8 st sk ensamkommande flyktingbarn. Med anledningen av de debatter som förts sedan Sverigedemokraterna kom in i Strängnäs politiken låter nu Maj-Britt Magnusson meddela att det är gratis eller i alla fall kostar det ingenting för Strängnäs invånare...
Se länk här
Sorgligt nog är inte Maj-Britt ensam i Strängnäs politikerskara att hävda gratismodellen för så kallade flyktingbarn. Exakt samma förklaringsmodell används för att hävda att övrig flyktingmottagning inte på ngt sätt belastar kommuninvånarnas plånböcker. Det beskrivs rakt ut som en vinst.
Utav någon märklig anledning så vägrar man att hantera dessa frågor med samma (normala) tillvägagångssätt som övriga kostnader.
Vi i Sverigedemokraterna är de enda som kämpar med att kräva redovisning av sociala och ekonomiska konsekvenser för alla så kallade flyktingar som Strängnäs har/och förbundit sig att ta emot de kommande åren.
Detta betraktas som främlingsfientligt och upprör den politiskt korrekta nomenklaturan i Strängnäs. Vi kommer att fortsätta kämpa för en öppenhet i alla ärenden och göra en helt annan prioritering av givna resurser.
För säkerhets skull betonar SD att vi inte vill kasta ut alla ensamkommande barn, vi vill att det ska ske noggranna kontroller och uppföljning av alla så kallade flyktingar eftersom vi vet att det förekommer ett stort antal asylsökande inom ramen för organiserad människosmuggling.
För säkerhets skull betonar SD att vi inte vill kasta ut alla ensamkommande barn, vi vill att det ska ske noggranna kontroller och uppföljning av alla så kallade flyktingar eftersom vi vet att det förekommer ett stort antal asylsökande inom ramen för organiserad människosmuggling.
På en av Sveriges största bloggar, Politiskt Inkorrekt, har man skrivit spaltmeter om den stora strömmen till Sverige av det som man kallar för ensamkommande flyktingbarn.
Läs ett utdrag av en av de senare djuplodningarna som gjorts i ämnet.. man kan fråga sig varför analysen från de traditionella medierna ständigt uteblir.
Den statligt sanktionerade åldersbluffen: ”ensamkommande flyktingbarn”
Att massmedia och folkvalda politiker medvetet bidrar till att lura den svenska befolkningen i den största, och dyraste, statliga mörkläggningen i mannaminne är väl bekant för PI:s läsare.
Vi pratar naturligtvis om benämningen ”ensamkommande flyktingbarn”. Trots att rapporter strömmar in om åldersbedrägerier, bland annat från personal från Migrationsverket, vågar endast ett ytterst fåtal av landets 17,000 journalister beröra det – blott i Sverige – kontroversiella ämnet.
Istället ägnar såväl kända journalister på rikstäckande tidningar som landsortsreportrar stora delar av sina dagar åt att skriva snyftartiklar om dessa s.k. ”flyktingbarn”. Varje dag får PI in tips om liknande artiklar, men tyvärr har vi endast resurser att skriva om en bråkdel av dem.
Artiklar om hur det fuskas med åldern lyser däremot med sin frånvaro.
Politikerna är naturligtvis väl medvetna om den stora åldersbluffen, men endast Sverigedemokraterna vågar lyfta på locket till skandalen. Som belöning för att de tar upp problematiken blir de kallade för ”främlingsfientliga” av övriga politiker och tidningarnas ledarskribenter.
Det är synd att ingen i regeringsställning vågar sätta ner foten och sätta stopp för bluffandet, för det kostar oss skattebetalare miljarder kronor varje år.
.
.
Varför är åldern så viktig?
Det ”ensamkommande barn” som anländer till Sverige med t.ex. släktingar ska enligt bestämmelserna rymmas i begreppet ”ensamkommande” [s. 19], om dessa släktingar hävdar att de inte tar hand om migranten. Det är sällan en ensamkommande anländer ensam.
Det finns en rad skäl till att vuxna asylsökande män försöker lura handläggare på Migrationsverket att de är under 18 år. Men sammanfattningsvis beror det på att chanserna att de får stanna i Sverige ökar dramatiskt om de klassas som ”barn”.
Det är så lockande att ljuga om sin ålder att det finns många exempel på 30-åringar och över som kallar sig för tonåringar. Ett ensamkommande ”barn” behöver exempelvis inte åberopa verkliga flyktingskäl, till skillnad från asylsökande vuxna.
Enligt utlänningslagen behöver skälen dessutom inte vara av samma allvar och tyngd för barn som för vuxna.
Det räcker med att personen ifråga dyker upp på vår svenska farstukvist och säger att han (för det är nästan alltid en man) är under 18 år, så är han nästan garanterad permanent uppehållstillstånd. Speciellt om personen ifråga anländer utan identitetshandlingar – vilket sker i 95 procent av fallen.
”Om det inte går att arrangera ett ordnat mottagande i hemlandet (d.v.s. att släktingar eller en social institution kan ta emot) kan ett ensamkommande barn utan asylskäl, i undantagsfall beviljas uppehållstillstånd i Sverige på grund av synnerligen ömmande omständigheter.” [s. 11]
Släkten som finansierade resan till Sverige har naturligtvis spelets regler klara för sig, så när den svenska handläggaren eventuellt får tag på en släkting i till exempel Afghanistan via en knastrig telefonlinje, så svarar släktingarna självklart att de inte kan ta hand om ”barnet” i de fall Sverige planerade att skicka asylanten tillbaka till hemlandet.
Klart slut – case closed.
Skulle detta betraktas som ett flyktingbarn i Sverige?
